Orkar inte med SL

Gör de någonting rätt? Ta betalt är de jävligt bra på men resten? Nästan alltid strul med min buss hem och idag när realtidstavlan tagit bort min buss så gjorde jag mig redo att IGEN ringa SL och felanmälan plus få reda på var bussen var. Så jag står och fipplar med mobilen. En kille till på hållplatsen som jag vet ska med min buss. Plötsligt ser jag i ögonvrån min buss. Jag rusar fram och hen åker! Vad f-n!!!! Den andra kollen missade också att bussen kom så den måste kört för fort helt klart. Jag fixade med mobilen kanske någon minut och bussen syntes inte till och jag kan se långt. Så jävla sur. Och med min onda kropp. Jag började gråta. Orkar inte. Orkar inte SL. Så jävla less.

Jag vill slita av mig byxorna som klämmer åt på min onda mage. Jag vill vara hemma, inte gå ut alls.

Jag tror att jag förlitat mig lite väl mycket på mamma. Hon vill ju vara med Moa massor så hon har hämtat en dag i veckan (så skönt!). Varit med Moa när jag kör pass, vill göra något osv. Kommit upp på helgerna och lekt med Moa. De sär micropauserna har blivit viktiga för mig. Hon skulle haft Moa tre dagar under helgerna, nu fick hon följa med till jobbet. Jag har på flera veckor fått nästan noll avlastning. Och av dessa veckor har det varit 17 dagar då vi umgåtts 24/7. Hon har varit ledig från förskolan. Minus 1,5 timme då jag körde pass och Moa var hos mamma och tittade på tv. Jag är på gränsen. Och inte kan jag prata med någon om det heller. Mamma har dåligt samvete ändå. Mina vänner som säger att jag har det så bra som är själv och slipper en karl har jag lust att skrika åt. Ja ni hör. Mår toppen.