Lära känna samtal

Igår kom jag till skolan och Moas bästis på skolan M’s pappa kom fram och hälsade och sa, vad kul att träffas igen! Eh? Sa jag, på ett ungefär, Visade sig vara en kille jag gått i skolan med! Vad är oddsen?! Mamman hade jag redan hälsat på sen tidigare och jag hade sett pappan på håll men jag hade inte känt igen honom på nära håll ändå. Jag vet inte om jag är unik men jag har få minnen från skolan. Absolut vissa men väldigt dålig på att komma ihåg. Har vad jag vet inga hemska upplevelser som gör att jag blockar. Och jag har alltid haft dåligt minne av just skolan. Udda.

Hur som. Dags för lära känna barnen samtal. Jag trodde jag skulle vara där inne med mentorn själv men icke. Moa skulle vara med. Hon hade också fått förbereda lite med ballonger med påståenden som hon skulle fylla i lite eller mycket beroende på hur väl det stämde in på henne. Bara en ballong som var lite ifylld, resten fullt. Den ballongen var Jag känner mig trygg på rasterna. Älsklingen. Hon har ju haft lite issues med vissa pojkar. Hon tycker inte om konflikter, hon drar sig lätt undan. Säger någon något dumt blir hon tyst och i bästa fall mumlar hon: stop/sluta. Ett ganska lätt ”offer” för starka personligheter. Jag försöker puscha henne så att hon åtminstone ska säga ifrån tydligt. Men hon tycker det är jobbigt och börjar ofta gråta bara av tanken. Mentorn sa precis det jag sagt: Moa får komma till de vuxna så får de hjälpa henne. Det var mest Moa som fick frågor av henne. Vad jag gjorde där vet jag knappt. Ganska värdelöst. Moa sa allt hon sagt till mig innan som hon ville skulle tas upp så jag kände mig mest överflödig. Jag tog upp hennes situation med sin pappa, det var det enda.