Gråter

Har följt en tjejsblogg länge nu. När jag försökte bli gravid via Danmark så hittade jag hennes blogg. Hon och hennes man försökte länge få barn och lyckades tillslut med hjälp av äggdonation. Lyckan var fullkomlig förstås!

Sen kom dråpslaget. Livmodershalscancer. Nu lite drygt ett år senare har hon inte lång tid kvar. Hon skrev det idag på bloggen. Hon har inte månader längre. 23 juli fyller hennes son 2 år. Prio 1 just nu är att ordna ett födelsedagskalas för sonen, så hon får uppleva det. Det gör så ont att läsa hennes blogg. Man vill bara skrika. Hur kan livet vara så orättvist? Hur kan det vara så att sonen får växa upp utan sin mamma? Inte ens ha minnen av henne, i alla fall inte klara och tydliga. Och hur kan det vara så att cancern äter upp henne så hon inte får en chans att se sin son växa upp, lära sig cykla, lära sig läsa och skriva, ta studenten osv. Så orättvist att den som kämpat så att få barn inte får vara med när barnet växer upp. Som tur är verkar han ha en fantastisk pappa. En pappa som nu inte bara ska hantera sin egen sorg, sin frus ångest men också sin sons ledsenhet när mamma är på sjukhus mer än hon är hemma. Och sen. Efter. Hantera sin oerhörda sorg och samtidigt skapa en vardag men sin 2-åriga son.

Att bara snudda vid tanken på att inte få se Moa växa upp. Att inte få krama henne. Att inte få lyssna på hennes utläggningar. Att inte få titta in i de där fantastiska ögonen. Att inte få vara där och vara tryggheten i hennes liv. Det går knappt att nudda vid tanken. Det gör för ont.