Lite depp

Jag är nog lite deppig. Inte blir det bättre när mitt sötsug sätter in och jag inte kan stå emot. Vad är det med mig och socker. Blir galen!

Igår var en vän över på kvällen (jag stöttar honom i ett projekt) och jag märker av att jag inte mår hundra när något utanför mina ramar, min vardag, min överlevnadsgräns gör att en sådan trivial sak som att jag inte 100% känner för att ha besök gör mig nere. Det är svårt att förklara men när även de egentligen trevliga/roliga sakerna gör att jag känner press och stress då är det inte kul längre. Mer och mer tror jag att min yrsel beror på just detta. Stress. Nedstämdhet. Men hur kommer jag ur det? Vet inte.

Att ekonomin under vintern är sämre gör sitt till. Att hela tiden vända och vrida är inte kul.

Moas humörsvängningar gör inte det hela bättre. Hon vaknade i morse och frågade om det var förskola idag. Ja sa jag. Jag vill inte. Jag vill vara med Nette. Och så försöka förklara att Nette jobbar, att jag måste jobba, att hon inte vill gå hem från förskolan igår för att hon hade så kul och försöka lirka lite i varför hon inte vill gå till förskolan. Det tär att hela tiden försöka vara pedagogisk, inkännande och lugn. HELA TIDEN. För blir jag irriterad så tar det hus i h-vete. Då blir hon antingen ledsen eller arg. Och så kommer vi ha en jobbig konflikt på morgonen och det vill jag inte. Hon är så otroligt ombytlig och allt ska ske som hon vill. Min lilla älskling. Jag förstår hur jobbigt detta är för henne. Känslor är fantastiska men också otroligt jobbiga. Och jag vet att jag tjatat om det förut men jag får ju ta alla känslor, alla gnabb, alla konflikter hela tiden. Jag får avlastning ibland men det är sällan dessa känslostormar kommer då hon är med någon annan utan de kommer ju när hon slappnar av med mig, när vardagen sätter in och inte allt fokus är på henne för tvätten ska tvättas, maten lagas osv.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen. Bara skriva av mig tror jag.