Terapi
Idag var jag för andra gången på terapin för min yrsel/stress. Vi har identifierat många av problemen, vi jobbar mot en lösning. Hon är bra om än lite virrig stundtals.
Problemen:
Understimulans
Oro i samband med föräldraskap
Ilska och sorg som inte hanterats sen flera år tillbaka
Energitjuvar
Sen är det ju inte jättekonstigt att kroppen säger ifrån. Jag är ensam med en dotter på snart 4 år, har varit ensam sen start. Bara där har vi ju en situation som skapar en hel del stress.
Ekonomi när man är helt själv. Kan ju säga som så att spara inte står högst i kurs och när vi reser gör vi det främst för att mina föräldrar är underbara och betalar/lånar ut pengar.
Att ta ALLA fighter. Visst man får även allt det underbara och man har inte en partner att kompromissa/bråka med om allt (som jag ofta får höra om jag ”klagar”) men det är ändå så att har man den andra föräldern tillgänglig på något sätt så kan man få avlastning. Sen om den avlastningen är varannan vecka, en gång i månaden eller vad, det är en annan sak.
Rädslan för att bli sjuk och lämna barnet ensam utan föräldrar. Har aldrig någonsin haft dödsångest förut och har det inte nu heller om man med dödsångest menar att vara rädd för själva dödsögonblicket eller att vara död. Däremot är jag rädd för att inte få uppleva allt som har med Moa att göra. Första skoldagen, studenten, när hon vinner sin första basketmatch, hennes första kärlek, hennes första jobb, barnbarn osv osv. Och tanken på att Moa ska växa upp inte bara utan en pappa utan också utan en mamma, det gör för ont för att tänka på.
Vara den som bestämmer allt är på ett sätt underbart men också väldigt skrämmande. Om det går åt skogen finns bara jag att skylla på. De dagar när min ork inte räcker, då när jag bara skulle vilja gå ut genom dörren och ta en promenad. Istället måste jag vara kvar där, blotta mina känslor eller stänga de inne. Och jag är inte bra på att stänga känslor inne. Det syns på mig KLART även om jag inte säger med ord.
Understimulansen är tvåfald. Dels på jobbet men också på kvällarna. Kan ju låta underbart att efter nattning sätta sig i soffan och surfa eller titta på tv. Det ÄR det. Någon gång per vecka – inte 7 kvällar i veckan. Eller 99% av kvällarna sen Moa föddes i juni 2013. Jag är klart begränsad till vad jag kan göra efter 19.30 på kvällarna. Jag kan inte gärna dammsuga så mycket städning går bort. Jag kan överhuvudtaget inte gå utanför dörren för jag lämnar inte Moa ensam ens för att gå ut med soporna. Jag kan träna vissa saker men löpband eller cykel osv som låter är uteslutet. Vi bor så pass litet. Jag kan absolut laga mat och stöka i köket. Självklart. Men varje kväll? Nej. Dessutom två saker. Mat är godast direkt efter tillagning så jag gör det helst när vi ska äta. Och dessutom vill jag att Moa ska se att man ska laga mat, diska osv. Annars kommer hon växa upp och allt bara magiskt poff, händer när hon sover. Så kvällarna är tråkiga. Vissa kvällar underbart skönt att sitta i soffan men inte alla. Det är ju också så att jag är lite putt eftersom jag inte kan jobba in tid då. Antingen för att kunna jobba heltid (jobbar 90% nu) och få hellön eller jobba in tid som jag kunde gå ännu tidigare än nu och spendera med Moa.
Ilskan och sorgen handlar om allt skit med Moas pappa, mitt förra äktenskap osv.
Energitjuvar är precis vad det låter som. människor som kan driva mig till vansinne stundtals och ta mer energi än de ger. Samtidigt ger man inte upp på vänner, det är min bestämda åsikt.
Jag ska till terapin igen på torsdag och då ska vi också se om jag ska gå mer. Yrseln finns kvar men kommer kanske en gång per dag, inte tio. Den kommer uteslutande i stressade situationer eller när jag mår sämre.