Frustrationen

Moa är verkligen inne i en bergodalbana av känslor. Blir väldigt lätt arg, ledsen och sprudlande glad i tvära kast. Dessutom en sak som verkligen triggar mig: det man säger går in genom ena örat och ut genom andra. Jag ber henne inte skrika så högt. Förklarar också varför. Det gör ont i kattens öron, morfar tål inte skrik bra (känsliga öron) osv. Hon säger ja. Två sekunder senare samma sak. Det driver mig till vansinne och igår efter en lång dag (åkte hemifrån vid halv nio, var hos Nette fram till två, handla på vägen hem och sen till mormor/morfar och fika) brast det. Hon hade varit obstinat när vi var hos mormor och morfar och dessutom högljudd vilket igår var ännu jobbigare för pappa då han var förkyld. Satte sig på tvären hela tiden. Ville inte ställa till en scen där så när vi kom ut i bilen och framförallt när vi kom hem lät jag henne veta vad jag tyckte. Eftersom jag var dyngtrött då så blev jag väl extra arg men jag orkar inte! Dessutom när man frågar om saker numera så blir svaret alltid: jag vet inte. Varför gör du så? Vet inte. Varför blir du så arg? Vet inte. Varför är du ledsen? Vet inte. Det gör ju att man inte kan komma vidare. Samtalet leder ingenvart. Man kan inte argumentera med Vet inte. Blir så frustrerad.

Finns så mycket jag skulle vilja ta upp i terapin på tisdag. Hoppas hon är bra. Hoppas jag får verktyg att ta tag i vissa saker i mitt liv. Det är ju så kbt terapi fungerar. Inga svar, men verktyg att ta sig vidare och framåt.