Stressmage tror jag att jag fått. Svullen, oregelbundna toalettbesök, lite ”mage är full” känsla på nätterna osv. Måste ju bero på mitt allmänna kassa mående. Jag vill inte. Jag orkar inte. Kan jag bara få må bra?
Ska ju till läkaren på fredag och är beredd på att kriga för att få ta de prover jag vill. Tex sköldkörtelvärdena. Vet att de oftast inte gör det pga prislappen. Jag vill också diskutera medicin för min ångest/oro/deppighet men är så osäker. Framförallt när jag läser att man i början kan må sämre och en vanlig biverkning är illamående. Jag vill inte må sämre, hur ska jag palla det? Och illamående är ju en av mina värsta (spyfobi). Så jag vet inte. Inte så att jag kan börja och sen snabbt sluta om det inte funkar, det är ju starka saker.
Just nu känner jag mig väldigt ensam i mitt mående. A är ju den jag pratar mest med men känner att hon har så mycket i sitt eget liv så hon är inte riktigt närvarande. AM har inte riktigt frågat heller och jag vet ju att även hon har fullt upp med sig själv. Det är ju som det är. Men ensam känner jag mig. Mer ensam än jag ändå gör pga brist på kärlek (förutom av Moa men den andra sortens kärlek är den jag pratar om nu). För vem sjutton vill ha en överviktig medelålders gråhårig, deppig kärring? Ingen. Ingen om man inte blivit kära som unga och nu liksom sitter ihop. Jag tror inte att någon som ändå lever med någon kan förstå den typen av ensamhet som jag upplever. Den klagar mest på att de aldrig får egentid hemma. Min egentid hemma försvinner ju mer och mer den också i och med att Moa vill somna senare och senare. Men det är egentid utanför hemmet jag suktar efter. Jag känner i varje fiber av min kropp att jag skulle behöva åka bort själv i minst två nätter. Få rå om bara mig själv. Men det lär ju inte hända.
Senaste kommentarer