Idag ska Moa få håret fixat. Jag ska äta digital lunch med J. När vi ändå är i centrum ska vi försöka hitta en present till M’s kalas på lördag. Kanske också kolla höstskor till Moa.
Igår bröt jag ihop lite. Började med att jag redan under dagen var skittrött. Min nackspärr som jag haft några dagar började ge med sig men jag låg lite på minuskontot med sömn som följd. Då började jag känna av andra sidan, neråt skuldran. Hursom. Vi gjorde pizza, åt och sen tog vi en promenad. Dels för att hämta byxor som mamma lagat och dels för att det var spotlight hour på pokemon och Moa ville ha en shiny Eevee. Jag har sagt till henne minst tusen gånger att om hon ska se vad som händer runt omkring henne så kan hon inte vara inne i pokedexet, eller i vänmenyn eller någon annanstans för då är det menlöst att gå på pokemon promenad. Det kan hon kolla när vi bara sitter hemma. Jag sa det igen när vi gick och hon säger okej. Vi går en bit till och då ser jag att hon går in i vänmenyn och börjar kolla vad andra har för kompisar osv. Blir tokig. Varför i h-vete är jag ute och knatar under denna enda timme för att hon vill ha en Eevee när hon ändå inte ens tittar efter det? Jag sa surt, vi skiter i det här och går hem nu. Hon märker noll och ingenting av min surhet eller min kommentar. Jag ignorerar henne och går ut i trädgården för att få lite utlopp för min surhet. Jobbar på och svarar enbart kort på tilltal. I min bok är det het uppenbart, kristallklart att jag är sur. Hon märker noll. Vilket ju bara spär på min ilska. Här ”straffar” jag henne och hon märker det inte ens.
När jag kommer in är jag lite lugnare och först nu börjar hon så smått märka att jag inte är hundra. Jag sätter mig i fåtöljen och då far en katt upp och klöser på fåtöljen och i farten min arm. Jäklar. Då exploderar jag. Värken i skuldran, surheten på Moa och dessutom katt-skrället som inte kan lära sig. Jag börjar storgråta och Moa blir orolig och försöker trösta och jag förklarar varför jag mår som jag mår osv, Då blir hon ledsen för nu får hon ju ingen shiny Eevee… Suck.
Ja ja vi blev vänner innan hon skulle sova.
Jag är bräcklig, jag märker det. Inget känns riktigt roligt. Allt känns jämngrått. Jag vet inte. Kroppen mår som den mår. Oro. Mycket fokus på Moa och hennes liv. Noll på mitt. Konstant oro för jobbet. Det är jobbigt.
Senaste kommentarer