Igår fick jag mail från skolan där de meddelade att en på skolan hade fått Covid-19. De är skyldiga att informera och be alla vara extra uppmärksamma på tecken på sjukdom. Tyvärr måste jag ju då säga detta till mamma och pappa och säga att vi nog inte ska ses på ett tag. I alla fal inte inomhus. Jag måste ju fortfarande hjälpa de med inköp och så eftersom de isolerar sig hemma.
Det gör att jag hör att mamma blir orolig. Självklart. Jag fattar det. Sen idag när hon kommer och hämtar mat beställd från Mathem så säger hon: du har inte hört något mer från skolan? Nej vad ska de säga säger jag, det är ju vad det är. Märkligt att det inte inträffat tidigare. De som är på skolan rör sig ju ute som andra människor. Går och handlar och går till läkare och så. Ja pappa är orolig inför torsdag. Jaha. Ja det kan jag förstå. Jag ska skjutsa honom in till stan så han kan gå till sin hjärtspecialist. Men vad ska jag göra? Han får väl köra in själv då. Vilket han inte vill för det är så svårt med parkering typ. Då är hans oro upp till honom. Antingen kör jag honom (vi kan absolut ha munskydd) eller så får han köra själv. Finns bara dessa två alternativ om han inte vill åka typ taxi och det känns ju som ett ännu sämre alternativ. Jag kan absolut vara smittsam nu, genom Moa men jag orkar inte ta till mig alla andras oro också. Det är ju inte så att mamma och pappa inte ”skickar ut” mig i diverse butiker, apotek osv för att göra deras ärenden. Jag kan dra på mig smittan precis var som helst även om jag minimerat alla typer av aktiviteter. Ändå gör jag deras ärenden, självklart. För det är att vara en familj. Men jag orkar inte ta på mig deras oro också. Jag mår skit ändå. Sitter här med tårar i ögonen när jag skriver. Min kropp mår skit, min mentala hälsa är skit. Jag mår inte bra. Jag orkar inte mycket mer och ändå måste jag orka mer. För Moas skull.
Min första tanke var att hålla henne hemma från skolan men det löser noll. Vi har skolplikt i Sverige och om jag håller Moa hemma pga oro så måste skolan anmäla till socialtjänsten. Det finns ingenting som kan göra att jag skulle äventyra min vårdnadshavare roll. INGENTING. Nu tror inte jag att en sån anmälan skulle leda till så mycket men det skulle hamna i deras register och skulle kunna ligga mig till last om något mer hände. Moa är allt jag har och jag allt hon har. Hon har ingen pappa (dock en genetisk far förstås men han finns inte med i bilden och jag och myndigheterna har noll aning om var han är).
Jag orkar inte mycket mer det kan jag säga. Mår skit. Och då får jag dåligt samvete för tänker på alla i vården som kämpar och går på knäna för att vi andra inte kan följa riktlinjerna. Och dåligt samvete för de som inte längre finns med oss och framförallt deras anhöriga. Cirkeln är oändlig.
Senaste kommentarer