All denna oro. Överallt domedagskänsla. Och det är ju så. Världen är överbefolkad och naturen brukar ju fiffigt fixa sådant. Dessutom vete sjutton om mänskligheten förtjänar att överleva. Ni vet uttrycket Man ska inte hugga av den gren man sitter på? Känns som vi gör precis det. Vi förstör naturen/världen/klimatet med vårt levnadssätt. Så är det och gör man det och heller inte gör något åt det utan fortsätter som förr då kanske man inte förtjänar att fortsätta som ras?
Nu går man runt med en konstant oro i alla fall. Någon hostar, nyser eller dylikt. Man blir orolig. Ny domedagsrubrik i tidningen. Man blir orolig. Ny presskonferens med myndigheterna. Man blir orolig. Alla möten/avtackningar/filmpremiärer flyttar på jobbet. Man blir orolig. Det tär. Det är jobbigt. Jag har orolig mage.
Moa har fått munsår igen. Pigg och glad i övrigt. Hon får ju det ibland, precis som jag.
I lördags var vi till vallen och tjejerna åkte skridskor. Jag hade med pannkakor så de åt lunch efter. Sen skjutsade vi hem A och åkte hem och gjorde oss i ordning för kalas. Sen kalas hos A. Sen hem och tog det lugnt. Jag är trött, mycket pga denna konstanta oro. Söndagen började vi med en tur till Rusta och köpte växthus och lite annat. Sen var vi hemma och fixade och sen var det kalasdags igen. Sen hem och gjorde storkok. Kvällen gick åt till Uno och läsning. Mysigt.
Senaste kommentarer