När Moa föddes var hon stor och på slutet av en låååång förlossning med lite hjälp av en sugklocka så kom hon ut och jag sprack. Ända bak till ändtarmen. Jag fick omedelbart åka upp på operation, något jag är väldigt tacksam för nu. Har hört skräckhistorier om de som blir sydda direkt på förlossningen…
Hur som helst så tog det en lång tid innan jag var tillbaka. Jobbiga månader med en nyfödd ganska tung bebis, själv och med sargat underliv. Jag kunde inte sitta någon längre stund, skulle helst ligga ner för att avlasta underredet, fick äta tabletter för att få så lös avföring som möjligt osv. Inte kul helt enkelt.
Men jag läkte ändå fint och enligt ”tidtabell”. Jag övade knipet. Jag kunde börja ut och gå i först tempo a la omkörd av pensionär med rullator, till tempo a la pensionär utan rullator osv.
Men efter förlossningen har inte underredet kommit tillbaka till fullo till där det var innan. Nu när jag börjat springa (första gången idag där jag joggade 13 min på raken! HURRA!) så märkte jag att jag läcker urin. Inte kul. Jobbigt. Har ju jobbat med knipet. Jag har även i vardagen känt av att allt inte är hundra. Jag tänker till och kniper till (omedveten numera) när jag reser mig upp hastigt eller hoppar eller hostar mycket. Men såhär har jag inte haft det. Det är klart jag förstår, trycket neråt när man springer är ju stort. Jag ska jobba med knipet än mer och kanske också ringa MVC.
Varför skäms vi för att prata om dessa saker? Det är ju inte mitt fel, det är kroppsligt att jag läcker. Visst inte kul eller trevligt men inget att skämmas för.
Senaste kommentarer