Moa har alltid varit den som inte stått längst fram på barrikaden. Hon ogillar bråk och drar sig hellre undan. På förskolan var de ett tjejgäng som höll ihop mycket och blev det tjafs gick hon undan. Hon stod inte upp för sig själv på egen hand. Däremot ett stort rättspatos och gjorde någon fel gick hon till en pedagog. Hon har också alltid haft supersvårt för att förlora. Jobbigt att spela spel med henne. Hon har också alltid ogillat när folk skrattar ”åt” henne. Har förklarat miljoner gånger skillnaden mellan att skratta åt och med.
När hon började skolan hade hon i början jobbigt med en en kille i en eller två klasser över henne som retade henne och bråkade med henne. Tog det med personalen vid några tillfällen (ibland ville hon själv prata med personalen) och tillslut slutade han på skolan (inte på grund av detta utan flytt tror jag). Hon umgås mycket med flera personer på skolan nu. M som hon är närmast tror jag men M är en kaxig tjej med skinn på näsan och hon hamnar således ofta i tjafs vilket Moa inte gillar och då drar hon sig undan och är med någon av de lugnare.
Nu tycker jag hennes självkänsla är mindre bra. Hon säger ofta saker som: jag är inte bra på något. Hon tar kritik väldigt hårt. Det är jobbigt för jag måste kunna komma med ”kritik”, typ du har fortfarande inte bäddat sängen när jag bett henne tre gånger. Detta sammanfaller nämligen också med en period där hon glömmer och låter saker gå in i ena örat och ut genom andra. Vilket driver mig till vansinne. Morgnarna måste vi göra annorlunda för jag är så stressad innan vi ens kommit ut genom dörren… Hon är disträ. Hon gör det inte illvilligt men vi kan stå i hallen. Jag har sagt till: om fem minuter ska vi ta på ytterkläderna. Nu ska du klä på dig ytterkläderna. Hon står i hallen, tar på ena skon och sen liksom bara stannar hela ungen upp. Jag försöker djupandas och ger henne tröjan. Hon tar den men börjar sen ta på andra skon. Sen tar hon jackan. Ska du inte ha tröjan först? Just det. av med jackan och så blir hon stående med den i handen stirrandes på den. Som om hon inte vet vad hon ska göra med den. Jag tar jackan, hon tar på tröjan. Jag ger henne jacka och i bästa fall tar hon på den på en gång. Sen ska hon leta efter mössa, vantar osv. Jag blir galen! Allt tar hundra år. Och detta är nytt. Hon har alltid varit snabb och kvick och lyssnat. Mycket handlar ju om att jag måste förhålla mig till det nya och stärka hennes självkänsla.
Senaste kommentarer