Jag borde verkligen inte se romantiska filmer. Mår bara piss över det faktum att jag inte haft en man i mitt liv sen dagen Moa blev till. Nästan åtta år. Och många år framåt. Känns förjävligt men inget att göra något åt.
Jag har ont i bäckenet och jag vet inte vad det beror på och det gör mig självklart orolig och tankarna går ju som vanligt till cancer. Kan vara foglossning, kan vara muskelärt eller att jag behöver knäcka till något. Men vem f-n vågar söka vård mitt i en pandemi? Inte jag. Kan vara cancer och då är det väldigt dumt att inte söka vård men just nu ligger fokus på julen. Inte för mig men för Moa och mamma och pappa. Klara oss förbi julen utan sjukdomar så Moa och mormor får kramas och mamma och pappa får göra något annat än sitta hemma själva. Jag måste hålla ihop. Jag måste. Mentalt och fysiskt. Jag är så nära gränsen för vad jag klarar men jag måste. Förhoppningsvis kan jag börja ta hand om mig själv efter jul när jag är permitterad. Måste gå ner i vikt för det kan också orsaka smärtan (gör min foglossning efter graviditeten värre). Måste börja träna på allvar.
Att leva med konstant oro som jag gjort sen februari är inte nyttigt. Att jag inte är ensam om det gör inte MIN situation bättre alls. Att försöka hålla huvudet kallt för Moas skull. För mamma och pappas skull. De skulle bli ännu mer isolerade om jag blev sjuk.
På ett sätt har katterna varit en blessing, Värme, kärlek, liv. Men också ännu ett problem för min mentala hälsa när dessa tonåringar driver mig till vansinne.
Jag vet inte hur jag ska orka. Men orka ska jag. Fram till julafton. Sen ska jag bryta ihop och för att sen börja klättra upp från det helveteshål jag är i.
Senaste kommentarer