Jag har börjat preppa. Köpt vattendunkar, fyllt på med viss mat, köpt kol, köpt solcellsladdare osv. Om det mildrar oron vete sjutton men det ger mig åtminstone en känsla av liiiite kontroll. Kollat upp var närmaste skyddsrum ligger.
Jobbigast är fortfarande Moa. Vad är det för värld hon ska leva i? Var det rätt att få barn? Varför få barn och sen utsätta barnet för rasism, pandemi, krig. Kände bättre att aldrig födas då. Det innebär ju också att jag måste fortsätta leva vad som än händer, hur jobbigt det än blir. Det behövde jag inte innan. Ja vänner som jag gissar skulle bli ledsna om jag dog och mamma och pappa men ingen som egentligen behöver mig. Det gjorde att jag hade valet att OM det blev för jobbigt kunna ta mitt eget liv. Mörkt ja men för mig är och har det alltid varit en tanke på en skön utväg. För mig inte mörkt utan en väg ut, mot ljuset.
Jag känner mig i alla fall helt säker på att vi klarar oss själva hemma i minst en vecka om tex strömmen och då också vattnet försvinner. Kylan är väl största problemet men vi har massor av täcken och filtar och är ju i ett hus så vinden och ev nederbörd är inte ett problem. Problemet blir ju självklart om galningen tar kriget hit eller helt enkelt skjuter iväg lite kärnvapen. Då är det jobbigare läge.
Senaste kommentarer