Jösses. När jag hämtade Moa idag ville hon gå till lekparken. Försökte få henne till att vi skulle ta tåget och gå till lekparken hemma. Nä. Den de går med förskolan skulle det vara. Även om det innebar buss hem (helt annat håll). Så jag gick med på det. Strax innan vi kommer dit säger hon: A är också i parken. Bästisen. Jaha då förstod jag! De gungade och åkte kana. Sen närmade sig kl 16.30 och jag kollade upp nästa buss och sa till Moa tre gånger att det närmade sig att vi skulle gå. A skulle också gå om en kort stund. När det väl är dags att gå bryter hon ihop fullständigt. Sparkar. Gråter. Skriker. Vägrar bli buren eller satt i vagnen. Suck. Vid det laget var jag trött och tillslut fick jag ner henne i vagnen. Hon fortsatte vara arg och gråta. Jag lät henne förstå att detta inte var ok och att jag förväntade mig en ursäkt. Efter en bra bit lugnade hon sig och bad om ursäkt. Vi kommer hem. Då var hon sur för hon fick inte trycka på knappen på bussen (någon annan hann före). Så hon vägrade gå in. Jag lät henne vara ute tills hon kom in självmant. Suck.
Då skulle hon inte äta utan spela först. Nytt spel som hon fick i namnsdagspresent. Jag råkade vinna (spelet går ut på ren tur och noll skicklighet). Då blev hon sur för det. Suck.
Tillslut åt vi. Då proppar hon in pannkaka utan att svälja och jag ber henne sluta med det. Trotsig tittar hon på mig. Då får jag nog. Tårarna rinner och det är vi dessa tillfällen jag önskade att vi var två. För jag ville verkligen bara gå därifrån. Gå ut och gå. Men bara att ta ännu en fajt och försöka (ännu en gång) förklara för henne.
Så less. Så trött. Så gråtig. Om jag bara orkade. Då skulle jag gråta.
Senaste kommentarer